1.7 Djurhållning (se kapitel 5)

Den KRAV-certifierade djurhållningen ska kännetecknas av mycket god djurvälfärd. Grundläggande är respekten för de olika djurens särskilda behov när det gäller beteende, foder och den miljö de vistas i. KRAV har strängare regler för djurvälfärden än EU-förordningen för ekologisk produktion. Exempel på det är att grisar under betesperioden ska få beta, böka i jord och gyttjebada, att suggor ska kunna bygga bo, att höns ska få bada i riktig sand och att moderdjur ska kunna föda i avskildhet.

Förutsättningen för att kunna ha en KRAV-certifierad djurhållning är att växtodlingen är KRAV-certifierad.

Karens (se 5.1.2)

(Nöt 5.2.1, får och getter 5.3.1, grisar 5.4.1, fjäderfä 5.5.1)
Djurhållare som vill KRAV-certifiera sin produktion ska anmäla det till ett certifieringsorgan och därefter följa reglerna under en så kallad karenstid då de inte får sälja djur eller produkter från dem som KRAV-certifierade. Karenstidens längd varierar beroende på djurslag och typ av produkt.

Parallellproduktion (se 5.1.3)

Ett företag får inte föda upp samma djurslag både konventionellt och ekologiskt. Anledningen är att sådan så kallad parallellproduktion ökar risken för att blanda samman djuren och att råka sälja konventionella djur som KRAV-certifierade.

Om det är olika djurslag på gården som är KRAV-certifierade respektive konventionellt uppfödda så räknas det inte som parallellproduktion.

Inköp av djur (se 5.1.5)

(Nöt 5.2.2, får och getter 5.3.2, grisar 5.4.2, fjäderfä 5.5.2)I KRAV-certifierad djurhållning ska moderdjur och avkomma helst finnas på samma brukningsenhet. Det minskar stress och smittspridning som lätt uppstår om djur från olika gårdar blandas. Om djur ändå behöver köpas in ska de i första hand vara KRAV-certifierade. Om förutsättningarna gör att en gård behöver köpa in djur regelbundet för att föda upp dem till slakt måste särskilda åtgärder vidtas så att djurens hälsa inte påverkas negativt.

För avel får uppfödaren köpa in EU-ekologiska eller konventionella djur. Det är tillåtet för att inte hämma utvecklingen av den KRAV-certifierade produktionen. Ett bra avelsarbete ger friskare djur och behovet av djurinköp för rekrytering minskar.

Reglerna tillåter däremot inte inköp av EU-ekologiska eller konventionella djur för att föda upp dem till slakt, med vissa undantag för fjäderfä eftersom det ännu inte finns regler för produktion av föräldradjur för kycklingar. Observera dock att det från 2021 kommer att finnas krav på EU-nivå om att unghönsen ska vara uppfödda helt enligt ekologiska regler och att det då också kommer att finnas regler för föräldradjuren, när den nya EU-förordningen träder i kraft.

Avel (se 5.1.6)

Avelsarbetet ska grunda sig på naturliga förlopp. Samtidigt finns vissa tekniker med så stora fördelar för såväl djur som lantbrukare att de får användas i den ekologiska produktionen. Av det skälet är det tillåtet med inseminering, men inte embryoöverföring eller brunstsynkronisering med hormoner. Det är även tillåtet att använda könssorterad sperma eftersom det minskar behovet av djurinköp, till exempel när en besättning håller på att byggas upp eller utökas.

Det avelsmaterial som finns tillgängligt idag är ännu inte anpassat till ekologisk uppfödning. Det saknas robusta, lättfödda, långsamväxande och tåliga raser eller linjer som inte bara är avlade för hög produktivitet. Därför används oftast de vanliga djurraserna och hybriderna i ekologisk djurhållning. Reglerna tillåter dock inte djurraser som avlats så att de inte längre kan para sig eller föda naturligt. Exempel på detta är de vanligaste kalkonraserna och nötkreatursrasen Belgian Blue.

Utevistelse och bete (se 5.1.7)

(Nöt 5.2.3, får och getter 5.3.3, grisar 5.4.3, fjäderfä 5.5.3)
En av grundförutsättningarna i KRAV-certifierad djurhållning är att alla djur får vistas ute så mycket som möjligt. Det främjar ett naturligt beteende och bidrar till friska och starka djur. Samtidigt är det viktigt att skapa bra förutsättningar för utevistelsen, så att marken inte tar skada eller läcker näringsämnen.

Betet ger djuren både foder och en naturlig sysselsättning. Därför ska alla djurslag kunna beta, böka eller picka på beväxt mark under betesperioden. KRAV har tydligare och strängare regler för detta mervärde än EU-förord­ningen. Även grisar ska till exempel få beta i KRAV-certifierad produktion och så har KRAV fler detaljer om när olika djurslag ska hållas på bete.

I undantagsfall kan djur hållas inomhus under betesperioden, främst av djurskyddsskäl som vid sjukdom eller otjänligt väder, men också av vissa praktiska skäl såsom vid inseminering eller strax före slakt.

Det går inte att undvika att släppa djur på bete genom att endast ha uppfödning under vinterhalvåret. Däremot är det tillåtet att föda upp djurslag med kortare uppfödningstider enbart under sommaren.

Stallförhållanden (se 5.1.8)

(Nöt 5.2.4, får och getter 5.3.4, grisar 5.4.5, fjäderfä 5.5.4)
Djur ska ha tillgång till lämpliga stallar, och det finns regler för hur stallarna ska vara både när det gäller mått och utformning. De ska ha tillräckliga utrymmen för djurens rörelsebehov, och alla stallar ska ha fönster som ger dagsljus i hela byggnaden.

Grundregeln är att alla djur ska kunna röra sig fritt, och de får därför inte vara uppbundna eller hållas i bur. Trots det finns det tills vidare ett undantag för uppbundna nötkreatur i små besättningar. KRAV har gjort bedömningen att det annars skulle vara omöjligt för många mindre jordbruk att kunna ha ekologisk produktion. För att i någon mån kompensera för den begränsade rörelsefriheten ska lantbrukaren släppa ut djuren dagligen under perioden före och efter betesperioden, samt rasta dem minst två gånger i veckan under vintern. Att hålla uppbundna djur blir allt mindre vanligt och alla nya stallar som byggs ska vara lösdriftssystem.

Enligt reglerna får högst hälften av golvytan utgöras av dränerande golv, till exempel spaltgolv. Dessa håller djuren rena, men ger ingen bekväm liggplats. Om djur får välja undviker de normalt att lägga sig på spaltgolvet. För värphöns finns ett liknande krav, men här ska minst en tredjedel av inomhusytan vara ströbädd. För övriga fjäderfän ska hela ytan bestå av ströbädd.

Djuren ska kunna få utlopp för ett normalt socialt beteende genom att kunna vistas i grupp under större delen av tiden. Men när moderdjur ska föda är det naturligt att de drar sig undan flocken. Därför har KRAV regler som går utöver EU:s förordning för att kor, tackor och suggor ska ha möjlighet till avskildhet i samband med förlossning och under den första tiden därefter. Detta är viktigt för att ungarna ska få dia sin mor och få råmjölk. Värphöns ska också ha möjlighet till avskildhet vid värpning.

Foder och vatten (se 5.1.9 -5.1.10)

(Nöt 5.2.5-5.2.6, får och getter 5.3.5-5.3.6, grisar 5.4.6-5.4.7, fjäderfä 5.5.5)
Grundregeln är att djurens foder ska vara KRAV-certifierat, av god kvalitet och anpassat till varje djurslag. Alla djur ska också ha fri tillgång till bra grovfoder och vatten. En annan viktig grundregel är att KRAV-certifierade gårdar ska sträva efter att vara självförsörjande på foder i så stor utsträckning som möjligt. Det handlar om att ta vara på lokala resurser, att få ett bättre kretslopp av näringsämnen, minska risken för övergödning och att minska transporterna. KRAVs regler för självförsörjning är strängare än EU-förordningens, men såväl KRAV som EU-förordningen har gradvis skärpt kraven.

Kraftfoder: För idisslare finns det begränsningar i hur stor andel kraftfoder som får ingå i foderstaten, eftersom dessa djur i första hand är anpassade till att äta grovfoder. Idisslare ska därför inte heller utfodras med animaliskt foder, med undantag för vissa mjölkprodukter.
Ekologiskt foder: Kraven på andelen ekologiskt foder i foderstaten har skärpts successivt. Sedan många år tillbaka ska foder till idisslare till 100 procent bestå av KRAV-certifierat foder inklusive att en viss andel karensårsfoder får användas. Enkelmagade djur som grisar och fjäderfä har högre krav på rätt proteinsammansättning eftersom de inte själva kan bilda vissa essentiella aminosyror. Det gör det svårare att få fram ett bra foder som är helt ekologiskt. Av denna anledning är det fortfarande tillåtet att ge en liten mängd konventionellt proteinfoder till grisar och fjäderfä.

Självförsörjning: Olika gårdar kan samarbeta om foder och gödsel och räknas då som en enhet. Kravet på självförsörjning är högre för idisslare än för grisar och fjäderfän. Förklaringen är att en stor del av idisslarnas foderstat består av grovfoder som går att odla i hela landet.

För grisar och fjäderfän vars foder till stor del består av spannmål är kraven på självförsörjning lägre i skogsbygd än i slättbygd beroende på att det inte är lika lämpligt att odla spannmål i skogsbygden. Det är vanligt att gårdar med gris- och fjäderfäbesättningar köper in en stor del av fodret, särskilt i delar av landet som har liten spannmålsodling. Fram till för några år sedan var det dessutom förbjudet av hygieniska skäl att ge fjäderfä foderblandningar som inte var värmebehandlade. Det innebar att även gårdar med egen spannmålsodling sålde spannmålen och köpte in allt foder till hönsen. Fortfarande ska allt proteinfoder till fjäderfä vara värmebehandlat, men det är nu tillåtet att blanda det med spannmål som inte är värmebehandlad. Foder och foderblandningar som gården köper in ska följa reglerna för KRAV-certifierat foder och grundregeln är att råvaror av jordbruksursprung ska vara KRAV-certifierade.

Utfodring av kalvar, lamm och killingar (se 5.2.6; 5.3.6)

Det har stor betydelse att ungar och moderdjur får ha en nära kontakt under den första levnadstiden för att djuren ska hålla sig friska och må bra. Därför ska nyfödda lamm och killingar få dia minst under de första tre dagarna. I mjölkproduktion har minimitiden kortats ner till ett dygns diande för kalvarna. Många djurhållare upplever att det skapar stress hos djuren när kalvarna skiljs från korna efter tre dagar, då det hunnit skapas starka band. Samtidigt finns det mycket forskning som visar att det är bra för både kons och kalvens hälsa med en längre tids digivning. System med amkor eller att stegvis skilja på ko och kalv kan vara ett sätt att få den positiva effekten av digivningen och ändå undvika stress.

Efter digivningen ska djurhållaren fortsätta att föda upp kalvar, lamm och killingar på det egna djurslagets riktiga mjölk i flera månader.

Klimat och miljö

(Nöt 5.2.5.4; 5.2.5.5; 5.2.7, får och getter 5.3.5.4, grisar 5.4.6.7, fjäderfä 5.5.5.7)
För att minska klimatpåverkan har KRAV regler utöver EU-förordningen. För grisar och fjäderfän är målet med dessa regler en god hälsa med ett högt foderutnyttjande och bra tillväxt hos djuren. Det ger mindre utsläpp av växthusgaser per kilo produkt. För idisslare, som står för en betydande del av jordbrukets utsläpp av klimatgaser är bilden mer komplicerad. God hälsa är en grundförutsättning, men sedan har uppfödaren möjlighet att välja mellan alternativa regler för foderutnyttjande och tillväxt. Det beror på att extensivare uppfödningsmetoder på naturbetesmarker också har fördelar. De är viktiga för den biologiska mångfalden som i sin tur ger naturen motståndskraft vid klimatförändringar. Dessutom kan välskötta naturbeten och långliggande vallar lagra in stora mängder kol i marken med en positiv effekt för klimatet.

Hälsa och skötsel (se 5.1.11)

(Nöt 5.2.7-5.2.8, får och getter 5.3.7, grisar 5.4.8)
Ett viktigt mål i den KRAV-certifierade djurhållningen är att djuren ska vara friska. Därför ska de ha en bra stallmiljö och kunna vistas ute när det är lämpligt. De ska få bra foder och en god tillsyn. Det ska också finnas en strategisk plan för att förebygga god hälsa, och exempelvis i mjölkproduktionen ska nyckeltal för hälsa och djurvälfärd följas upp

För att undvika onödig medicinering som till exempel kan leda till resistens hos bakterier, är förebyggande behandlingar inte tillåtna, med undantag för vaccinering. Det är heller inte tillåtet att rutinmässigt ge medel mot inälvsparasiter utan bara när det finns behov. Det beror på att det finns insektsarter på beten som hotas till sin överlevnad av sådana medel. Istället ska djurhållaren se till att ha en god betesplanering som minskar smittorisken i synnerhet för unga känsliga djur.

När djur trots allt blir sjuka ska de tas om hand och behandlas så snabbt som möjligt. Efter medicinering ska en viss tid gå innan det är tillåtet att leverera produkterna som KRAV-certifierade. Denna karenstid är dubbelt så lång som för djur i konventionell produktion. Det är en försiktighetsåtgärd för att minska risken för restsubstanser i produkterna.