Det är hett när jag går längs jordvägen. Till höger ligger marken nästan naken, så hårt betad att bara några grässtrån och taggiga buskar återstår här och där. Inga djur syns till, bönderna har fört dem långt bort på jakt efter bete.
     Men till vänster är växtligheten prunkande och mer än manshög, och när vägen svänger avslöjas öppningen till Reuben Parkleas gård. Det är som att kliva in i en lustgård, här finns träd, buskar och grödor av många slag.
     Det är skönt i skuggan och här får jag uppleva det jag lärt i teorin, att ekologiska metoder är så mycket mer än frånvaron av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. Det handlar om kunskap, och här i det torra distriktet West Pokot i västra Kenya, på 1 500 meters höjd är det träden som är nyckeln.
    



William Makokha från Vi-skogen har fört mig hit och nu får jag se vad en småjordbrukare kan åstadkomma med hjälp av kunskap och lokala resurser.

– Jag såg att projektet skulle gynna mina barn och resten av mitt liv så därför gick jag med, säger Reuben Parklea.

     
Från Vi-skogen fick han fröer och rådgivning. Reuben sålde sin boskapshjord, köpte marken och hägnade in den. Han grävde gropar som träden planterades i och till dem leder han vattnet när det regnar. I trädens skugga växer gräs som ger foder till en ko av mjölkras. Här frodas också mango, papaya, bananer, majs, bönor och en mängd andra växter. Här finns alltid något att äta för Reuben, hans fru och de tre barnen. Kosten är allsidig och de börjar få lite inkomst från odlingarna av mango, kaffe och kokbananer.
     Här finns många finurliga lösningar. Regnvatten som träffar ett plåttak vattnar kaffeplantorna. På natten bor hönorna ovan marken i ett litet skydd med nätgolv och gödseln som ramlar ned samlas upp och sprids i odlingarna. Men det är träden som är nyckeln, de skuggar grödor och mark från den brännande solen så att fukten stannar kvar och deras rötter binder jorden så att den inte flyter bort när regnen väl kommer. De tar upp näring från djupet och så är de bra för klimatet eftersom de binder luftens koldioxid.
     En del träd ger timmer, andra frukt eller smärtstillande bark. Men mest fascinerad blir jag av trädet Sesbania Sesban. Det är nästan mirakulöst. Framför mig står ett som är flera meter högt och bara ett år gammalt och som dessutom fångar näring ur luften. Djuren kan äta bladen och stammen blir ved, så på den här gården behöver ingen gå miltals för att samla ved. Träden planteras på lagom avstånd så att löven faller över odlingarna under dem. Bladen blir mull som binder vatten och ger näring.
     Den här gården är en inspirationskälla tänker jag och får medhåll av en av Reubens grannar som dyker upp och själv vill börja odla så här.
     William från Vi-skogen tar mig på eftermiddagen med till Bungoma, ett distrikt längre västerut. Där träffar jag Gladys Silali och ett tiotal andra småbrukare från en spar- och lånegrupp.

     Vi sitter på gårdsplanen hemma hos ordföranden Khalakai Eliud som är en av gruppens få män. Närmare bestämt är 70 procent kvinnor och flera som är här idag har ledande funktioner, som Norah Bunjila. Hon är sekreterare och hälsoansvarig och Rabecca Wafula har hand om pengar. Ordföranden förklarar att män inte är vana att vara med i grupper där kvinnor talar och är ledare. Men en förändring är på gång och fler män kommer med.
     Hindret för utveckling är ofta pengar. Därför är gruppen viktig.
     – Sesbanträdet bryter den hårda vinden så att min majs inte faller ned. Det har verkligen hjälpt mig med ved och jag har också sålt ved och fått pengar till mina barns skola, säger Gladys.
     Hon har nära till skratt och får med sig de andra när hon säger att hon ska plantera bananer nästa år och bli väldigt rik. Och visst innebär bananodling ett ekonomiskt lyft. Det går att få 50-60 kronor för en stock.
     Ordföranden Khalakai berättar att bönderna förr var hungriga hela tiden. Jorden regnade bort och majsskörden var låg. Nu får han bra skörd.

– Innan var vi så fattiga, säger Norah Bunjila. Men vi har fått mycket kunskap och nu gör vi affärer och utvecklar gården.
     Var och en bidrar med pengar och gruppen har gått samman med andra i en paraplyorganisation som därmed har mer pengar. Därifrån kan de låna pengar till 10 procents ränta. Räntan tillfaller medlemmarna och det är gruppen som bestämmer om ett lån ska beviljas. Gruppen samordnar också sina verksamheter, till exempel odlingen av bananer, så att medlemmarna kan sälja tillsammans och få ett bättre pris. Drömmen är att köpa en liten lastbil för att nå en bättre marknad längre bort.
     När jag lämnar gruppen går jag förbi en tegelhög som ska bli nya hus som ska ersätta lerhyddorna de bor i nu. Teglet bränner bönderna själva med hjälp av ved från de planterade träden. De räcker även till detta, kanske tack vare mycket effektiva egentillverkade matlagningsspisar som eldas med sågspån.
     På kvällen övernattar jag i Kisumu vid Victoriasjön. Det är bedövande vackert när solen går ned över denna sjö vars omgivningar är mycket tättbefolkade och fattiga. Jag träffar Wilson Odongo Nyariwo från Vi-skogen som berättar att befolkningen traditionellt har livnärt sig på fiske och boskapsskötsel. Men nu är sjön så förorenad att fiskbeståndet minskat. Klimatet har också blivit hetare och torrare så att det traditionella sättet att låta djuren beta på jordbruksmark efter skörd inte fungerar. Det gör däremot Vi-skogens metoder
     – På så vis kan bönderna överleva, säger Wilson.
Sofia Diangas gård är ett exempel. De flesta odlar bara majs och bönor, men hon har många olika grödor och har planterat träd för att stoppa jorderosionen. I bananodlingen har hon sötpotatis som täcker jorden. Extra inkomster får hon från höns och mjölkgetter.
Förut var Sofia offentligt anställd, men blev jordbrukare när hon gick i pension vid 55 år. Hon är en av dem som övervunnit traditionen som säger att kvinnor inte planterar träd. Ett Vi-skogsseminarium blev starten.
– Jag planterade de här träden samma dag jag kom hem, säger hon och sveper ut med handen. Hennes man har accepterat det.
– Han matar sina djur med det här.
Och det är en god idé för när man fodrar djuren med grenarna från Calliandraträdet går mjölkproduktionen upp. Men Sofia ser också fler dimensioner.
– Om vi har sådana här odlignar hos varje familj blir våra gårdar också vackrare, säger hon.

Fakta

Vi-skogen som startade 1983 genom ett initiativ från tidningen Vi, arbetar i Afrika främst runt Victoriasjön för att samplantera träd och grödor, så kallad agroforestry. Vi-skogen stödjer också bönder så att de kan organisera sig och nå en marknad, spara och låna samt hantera klimatförändringarna. Under 2010 planterades nära 5 miljoner träd i området och i Kenya berördes över 46 000 bönder.