Text: Jakob Falkerby
Hundra procent ekologiskt, utan undantag. Det är mottot för bröderna Littorin som driver sitt lantbruk med varsam hand. Inspirationen i arbetet kommer helt naturligt: – Det blir så vackert i markerna när djuren går fritt och betar.
Plötsligt spritter hela den lilla hjorden till och sätter av uppför backen. Någon halkar till och ramlar på rumpan, men är snabbt på benen igen. De är vältränade grabbar, stutarna på Rungarns säteri i Uppland.
En stut är en kastrerad tjur, så det är rejäla bitar i sjuhundrakilosklassen som skuttar runt i nysnön. Hela året går de ute och traskar i sin hage. Eller sin egen lilla värld rättare sagt, hagmarken är 115 hektar stor, alltså 1 150 000 kvadratmeter, fördelat på 120 stutar. Det ger gott om plats för löpträning.
-– De är väldigt nöjda med det här livet, att gå ute hela tiden. Det märks på dem tycker jag, säger Claes Littorin.
Han busar med en av stutarna. Försöker sätta på den sin mössa, men stuten ruskar av sig den och buffar lite på Claes.
– Vill du inte ha mössan va? Det kanske blir varmt åt dig.
Bjässen kikar lite fundersamt under sin lockiga pannlugg. Han är snart tre år och slaktfärdig, men det vet han förstås inget om. Han har åtminstone levt ett drägligt liv här på Rungarn och det gör tanken på slakten något mindre sorglig.
– Vi har ju ingen stordrift direkt. Djuren är inte fler än att man känner varenda ett. De är individer allesammans, även om de inte har några namn, förklarar Claes.
Bröderna Littorin, Rickard och Claes, blev lantbrukare genom modersmjölken. Som tonåringar blev de faderslösa och fick därför hugga i på gården varje ledig stund. De växte in i rollen som bönder, utan tvång, men kanske med en del förväntningar. Så här i efterhand ångrar de inte yrkesvalet, men saknar ibland sin förlorade ungdom.
– De tar igen det där nu, med vänner och resor och sådant, säger mamma Ann om sina söner.
Hon har dragit sig tillbaka från jordbruket och njuter nu av att sönerna fått driften och ekonomin att gå ihop. I och med övergången från mjölk- till köttproduktion blir det mer ledig tid.
– Ja, vi kan faktiskt unna oss lite ledigt ibland och vi har faktiskt fritidsintressen, vilket är ovanligt i vårt yrke. Det finns lantbrukare som aldrig lämnar gården och aldrig träffar utomstående människor. De får ju ingen social stimulans, säger Rickard.
Ann bjuder på semlor och kaffe i det mysiga herrgårdsköket i säteriets huvudbyggnad. Den har grundsättning från senmedeltiden och fick sitt nuvarande utseende under sent 1700-tal. Familjen flyttade till gården på 1960-talet, så Claes och Rickard blir alltså den andra generationen ägare på Rungarn.
Littorins hade tidigare mjölkkor, men numera är det köttdjur som betar på lägdorna. I enlighet med KRAVs regler äter djuren grovfoder från den egna gården, men även vete och korn är egenproducerat. Bröderna har ingen anledning att köpa foder av andra bönder, det egna räcker gott.
– Några tillsatser i form av högproteinfoder befattar vi oss inte med. Djuren växer fort nog ändå. De äter bara grovt foder som består av gräs och klöver på vintern och när det är snöfritt driver de runt i markerna och betar, förklarar Rickard.
Rungarns säteri övergick till KRAV-godkänd produktion 1996 och Littorins är mycket nöjda med sitt naturliga vägval.
– Det är märkligt att inte fler bönder kör ekologiskt. Alla kunde göra det. Men det finns många skeptiker bland de konventionella bönderna. De tycker att vi är flummiga grönavågare och bakåtsträvare. Men vi driver ju ett mycket modernare jordbruk än de, säger Claes.
Ann, som representerar den äldre generationen på Rungarn, har sett hur landskapet har förändrats sen de tog över gården. De tidigare ganska igenvuxna markerna betas av både hästar och kor och i de böljande ekhagarna sjuder det av liv.
Säteriet ligger i Bladåkers centralbygd, ett område som finns med i Riksantikvarieämbetets lista över kulturmiljövärden av riksintresse.
Familjen Littorin känner stolthet över att driva ett ekologiskt lantbruk som värnar om den kulturskatt som finns i själva landskapet. Och egentligen är det ju djuren som gör jobbet.
– Vi måste röja sly ibland, och sköta åkerbruket förstås, men utan djuren skulle allt växa igen ganska snabbt, säger hon.
Men nu är det alltså sönerna som driver gården, under visst inflytande från modern på gott och ont. De kivas lite där de sitter i köket. Uppfattningarna går i sär om små viktiga saker, som vilka orkidéer som växer i markerna, eller vilka tistlar som är värst i den ekologiska åkern. Men sin kärlek till landskapet har de gemensamt, och nyttan av att driva ett miljövänligt jordbruk. Att det skulle vara mer komplicerat att vara ekobonde avfärdar de bestämt:
– Det är nog mycket en generationsfråga. Jag har mött många äldre som är skeptiska till ekologisk mat. Men huvudsaken är att de yngre är positiva, framtiden ligger ju i deras händer, säger Ann.
Claes har inte mött speciellt många skeptiker. Istället pratar han om de positiva bemötanden han får, både från kollegor och från folk i allmänhet.
– Det gäller att tala om för folk att ekologiska bönder inte kan mygla, att KRAV håller koll på allt. Då blir belackarna färre, säger han.
Så går uppfödningen till
Rungarns säteri ligger i nordöstra Uppland. Bröderna Littorin, som driver lantbruket, föder upp stutar, alltså kastrerade ungtjurar. De brukar köpa sina kalvar från tre olika uppfödare, som alla är KRAV-anslutna.
De kalvar som fortfarande diar när de kommer till Rungarn får vara hos en amko (ungefär som människornas amma) tills de kan börja äta gräs. Varje amko ger mjölk åt 3-4 kalvar. Tjurarna kastreras innan de fyllt åtta veckor, enligt KRAVs regler.
Stutarna går sedan fritt utomhus året om. Kylan om vintern gör att de får en tjock päls och om det regnar eller blåser kan de ställa sig i ett stort vindskydd, där det alltid finns foder att äta.
När tjurarna kastreras försvinner deras tjuregenskaper, alltså deras parningsinstinkt och aggressivitet. Som stutar är de lugna och snälla, men mycket stora, så det gäller ändå att vara på sin vakt i deras närhet.
Stutarna på Rungarns säteri äter för det mesta vanligt gräs och klöver i sina betesmarker. På vintern får de gräs och klöver i ensilageform. Amkorna får tillskott av havre och korn från gårdens egna odlingar.
Efter 2-3 år är stuten mogen för slakt. Den väger då ungefär 700 kilo, vilket ger en slaktvikt på 350 kilo. Några gånger om året kommer slaktbilen och hämtar de stutar som är slaktfärdiga. Så ersätts de med nya kalvar och uppfödningen fortsätter.